thE bluE connectioN

ibland känner jag mig verkligen som en riktig mupp. en blå.

flummig friskola

det sägs att skolan var mer flummig på 70-talet, och kanske var den det. jag minns inte så noga. frågan är om dagens skola är så mycket mindre flummig…

i höstmörkret är alla tankar grå

ljusare väder, var det nån som sa. jo, tjenare italienare! regnet har upphört men det grå diset hänger fortfarande som ett tak över huvudet.

vi vandrade omkring i diset igår, byrackan och jag. jag lyfte huvudet mot den betonggrå himlen och smakade på höstregnet, medan byrackan lyfte ett ben och lät den rykande strålen strila över sprucken bark.

blundade. tittade upp igen. blundade. öppnade ögonen, kisade mot den ljusa punkten från toppen av stolpen.

blundade igen, och när jag öppnade luckorna var himlen ytterligare en nyans mörkare.

vi gick i sakta mak längs vägens kant, en man och hans hund, och i den grådisiga eftermiddagen klev jag rakt in i en gammal skollovsmatiné

träklackar klapprade mot blöt, skitig asfalt och regnet tilltog i styrka och en späd och högljudd pojkröst kastade sin röst mot tolvvåningshusens väggar, där den studsande ekade “Voooooolooooodjaaaaaa!!”

och matinén övergick i nån farsliknande poetisk Majakovskijsörja, ackompanjerad av små pojkar med nedsmutsade ansikten som med gälla stämmor jagade oss längs gatan…

vi stannade inte förrän utanför dörren. jag såg på byrackan och han såg på mig. sen tittade han bort och jag öppnade dörren och vi lämnade matinéfilmen bakom oss.

bamse - världens rökigaste björn?

hittade en gammal skön klassiker, värd att bjuda på igen.

lövsvåda

jag gillar inte hösten, spelar ingen roll hur vackra färgerna i träden är, spelar ingen roll hur gult och orange och rött samlas i lövverken och brinner inför mina ögon. spelar ingen roll.

färgerna kommer mina ögon att svida medan lövsvådan rinner utmed stammar och ut över sprucken asfalt; ut längs med gator, upp mot staket och väggar, in i trapphus, in genom öppna fönster.

det brinner. överallt. ser ner på mina fötter, begravda i hösteld.

regnet drar in, släcker elden och sköljer mina kinder rena från höstsot.

jag går hem. bakom mig pyr hösten i högar. när som helst får de liv. igen.

enter john blund

minns john blund. den lille jäveln satt i teverutan och såg självgod ut och kastade sand i ögonen på mig.

inte fan hjälpte det! jag somnade inte. jag låg sömnlös och stirrade upp i taket och inbillade mig att skuggorna skulle sjunka ner över mig och sluka mig hel.

på morgonen hade jag sand i skorna. han missade ögonen rätt rejält, men några sandkorn blev kvar i skorna och på väg till skolan somnade fötterna.

så det funkade, trots allt.