invasion

tidigare idag skymtade solen. bara för en kort stund, men den fanns där och spred sin värme över de isbelagda gatorna.

den lutade sig ner över oss och blåste försiktigt lite vårvindar som kom upptinade löv att virvla omkring längs trottoarkanten.

en luring, förstås, för våren är långt härifrån. men många av oss lämnade hemmet och stapplade ut på gatan. vi stod där med våra rufsiga frisyrer och sömniga anleten, gnuggade ögonen och såg upp mot himlen. lite som en scen ur någon katastroffilm om en ufo-invasion, där de frukansvärda angriparna just lämnat jordytan och lämnat oss med kaos och förödelse och krossade framtidsdrömmar.

invasionen, den gråmulna vinterhimlen. kaos och förödelse, i form av isgator och smutsig, sotad snö. krossade framtidsdrömmar... om våren som ännu har långt kvar innan hon når fram för att hjälpa oss.

regissören viftar och fäktar mer armarna och tuggar frenetiskt på en halv Havanna. "mera sol, för helvete!!! MERA SOOOOOL!!!!"

och någon skyndar genast till undsättning och leverera ännu en strimma ljus. en statist med rollator släpper taget om sitt stöd och applåderar glatt, för att i nästa stund halka och trilla omkull.

"... din förbannade jävla KOSSA!!" skriker regissören och spottar ut cigarrstumpen. "BRYYYYYYYYT!!!!!"

allt blir plötsligt mörkt igen. grått. mulet. jag trampar på min cigarett och pressar ner den i snön. regissören försvinner svärande in i ett klot av ljus och försvinner. för alltid.

statisten ligger kvar i snödrivan. hon rör sig inte, men vinden sliter i en solkig tygkasse med en urtvättad men välbekant och fallen åtta, och när vinden vunnit kampen rinner statisten ner i en avloppsbrunn och är snart en droppe blott.

dripp. dropp.

i höstmörkret är alla tankar grå

ljusare väder, var det nån som sa. jo, tjenare italienare! regnet har upphört men det grå diset hänger fortfarande som ett tak över huvudet.

vi vandrade omkring i diset igår, byrackan och jag. jag lyfte huvudet mot den betonggrå himlen och smakade på höstregnet, medan byrackan lyfte ett ben och lät den rykande strålen strila över sprucken bark.

blundade. tittade upp igen. blundade. öppnade ögonen, kisade mot den ljusa punkten från toppen av stolpen.

blundade igen, och när jag öppnade luckorna var himlen ytterligare en nyans mörkare.

vi gick i sakta mak längs vägens kant, en man och hans hund, och i den grådisiga eftermiddagen klev jag rakt in i en gammal skollovsmatiné

träklackar klapprade mot blöt, skitig asfalt och regnet tilltog i styrka och en späd och högljudd pojkröst kastade sin röst mot tolvvåningshusens väggar, där den studsande ekade “Voooooolooooodjaaaaaa!!”

och matinén övergick i nån farsliknande poetisk Majakovskijsörja, ackompanjerad av små pojkar med nedsmutsade ansikten som med gälla stämmor jagade oss längs gatan…

vi stannade inte förrän utanför dörren. jag såg på byrackan och han såg på mig. sen tittade han bort och jag öppnade dörren och vi lämnade matinéfilmen bakom oss.

lövsvåda

jag gillar inte hösten, spelar ingen roll hur vackra färgerna i träden är, spelar ingen roll hur gult och orange och rött samlas i lövverken och brinner inför mina ögon. spelar ingen roll.

färgerna kommer mina ögon att svida medan lövsvådan rinner utmed stammar och ut över sprucken asfalt; ut längs med gator, upp mot staket och väggar, in i trapphus, in genom öppna fönster.

det brinner. överallt. ser ner på mina fötter, begravda i hösteld.

regnet drar in, släcker elden och sköljer mina kinder rena från höstsot.

jag går hem. bakom mig pyr hösten i högar. när som helst får de liv. igen.