rent oflyt

det hände någonting märkligt häromkvällen. jag tappade tvålen när jag stod i duschen och när jag böjde mig ner för att plocka upp den, så… ja, jag tvekade.

vet inte varför, men av någon orsak kändes det väldigt fel.

upp.vak.nan.de.

vaknade sent idag, långt efter lunch, av att november slickade mig i örat och bet mig i örsnibben. “vakna nu! välkommen till ännu en grådaskig skitdag!” viskade hon.

jag hatar när hon gör så där.

dog shit

byrackan sätter mynningen till hagelbrakaren mot tinningen på mig. “jag behöver skita, nu går vi”, mumlar han.

jag uppskattar verkligen att han är tydlig och rak i kommunikationen med mig, att han går rakt på sak istället för att gnälla och sen skita på golvet.

i höstmörkret är alla tankar grå

ljusare väder, var det nån som sa. jo, tjenare italienare! regnet har upphört men det grå diset hänger fortfarande som ett tak över huvudet.

vi vandrade omkring i diset igår, byrackan och jag. jag lyfte huvudet mot den betonggrå himlen och smakade på höstregnet, medan byrackan lyfte ett ben och lät den rykande strålen strila över sprucken bark.

blundade. tittade upp igen. blundade. öppnade ögonen, kisade mot den ljusa punkten från toppen av stolpen.

blundade igen, och när jag öppnade luckorna var himlen ytterligare en nyans mörkare.

vi gick i sakta mak längs vägens kant, en man och hans hund, och i den grådisiga eftermiddagen klev jag rakt in i en gammal skollovsmatiné

träklackar klapprade mot blöt, skitig asfalt och regnet tilltog i styrka och en späd och högljudd pojkröst kastade sin röst mot tolvvåningshusens väggar, där den studsande ekade “Voooooolooooodjaaaaaa!!”

och matinén övergick i nån farsliknande poetisk Majakovskijsörja, ackompanjerad av små pojkar med nedsmutsade ansikten som med gälla stämmor jagade oss längs gatan…

vi stannade inte förrän utanför dörren. jag såg på byrackan och han såg på mig. sen tittade han bort och jag öppnade dörren och vi lämnade matinéfilmen bakom oss.

våldsam sol

solen tränger in genom fönstret och våldtar mig. hon är het och ilsken och slår mig i ansiktet.

kan inte göra så mycket, lutar mig tillbaka och blundar och hoppas på att det ska gå över. snabbt.

solen tvingar upp mina ögon och spottar i dem. det fräser som bacon i upphettad panna.

inser att hon inte har för avsikt att lämna mig i första taget.